Jag har mest tänkt på trädgård och trädgårdsarbete som plantering och blommor. Den trädgård som jag nu lär känna har lärt mig att trädgården har ett eget liv och väsen som visst kan ge salighet, men som också har en egen vilja och när trädgården och jag inte har samsyn på saker och ting, då känns det, både i hjärta och muskelfiber.
En del av vår trädgård gränsar mot en väg. I kanten där sitter en obestämbar taggig buske av något slag. För några veckor sedan började jag klippa ner det taggiga för att sedan upptäcka att jag inte var den första som varit där och klippt. Det sitter som gamla stubbar i marken som skjutit nya skott, de som jag var där för att klippa. Så för att göra ett redigt jobb tog jag fram spaden för att gräva upp detta taggiga med rötter och allt.
Man kan ju tycka att växter ser beskedliga ut på ytan, men många är mer eller mindre som isberg har jag upptäckt. Det har en oansenlig topp ovanför ytan men i jorden, vilket massa! Jag har försökt att räkna hur många stora rotsystem jag grävt upp, efter två ronder mot denna taggiga typ är jag nu uppe i ungefär tio tror jag. Det sitter fortfarande taggigt grönt kvar, men, även om den kämpar emot, håller hårt i marken, sticker mig så fort den kommer åt så ska den inte tro att jag gett upp eller glömt. Ja bidar min tid. Rond tre kommer snart och efter det kommer allt bli svart. För den taggiga föredettingen. Då kommer det läggas flera gamla stenplattor från vårt påbörjade projekt över jorden och sedan tänker jag vänta. På att den ska dö.
stickling på väg upp 